År 2000 hade jag kommit till en punkt i mitt liv där jag i nyktert tillstånd förstod att jag i onyktert tillstånd förlorade mina sista spärrar, spärrarna till självbevarelsedriften. Jag kunde inte hantera mitt liv, mina närmaste relationer och känslan av att jag inte brydde mig om utifall jag dog, när jag hade alkohol i kroppen, gjorde att när jag var nykter var jag rädd för vad jag kunde göra med mig själv när jag hade druckit.

Jag hade en gång i fyllan blivit räddad från en säker död. Trots händelsen och rädslan inför vad jag kunde göra, drack jag igen. Kort därpå vaknade jag upp på sjukhuset med bruten rygg och brutet bäcken och fick förklarat för mig att jag lika väl kunde ha dött. Jag var chockad över min handling och konsekvenserna. Som svar på frågor, förnekade jag benhårt att jag skulle ha försökt ta livet av mig. Det var ju inte planerat.

På akutavdelningen med syrgasmask, morfindropp, näringsdropp, kateter, titanstag i ryggen, Hoffmanninstrument som stack ut trettio centimeter från kroppen, smärta, lunginflammation, avstängda funktioner från bröstet och ned, fick jag en livslust som var så stark som någonsin. Visst skulle jag upp och lära mig att gå igen. Jag tränade målmedvetet och med successiva förbättringar tog det två år att nå den funktionsmässigt, fysiska form jag har i dag. På intensivvårdsavdelningen trodde jag att när jag kunde klara en så här stor motgång med tillförsikt och motivation, skulle jag kunna klara vad som helst. Men jag hade fel.

Väl hemma, efter 3 månaders vistelse på sjukhus och rehabiliteringscenter, tog det inte lång tid innan jag på kryckor tog mig till krogen igen. Jag hade under alla år hört varningar om hur jag drack, vilka risker jag tog. Att jag inte hade blivit våldtagen än var bara ren tur sa någon. Jag ryckte på axlarna och fortsatte att leva som om jag var odödlig. Det själsliga måendet var nu tillbaka där jag var före ryggmärgsskadan. Jag blev besviken. Jag kunde fortfarande inte hantera mitt liv.

Att jag var alkoholist fanns inte på kartan eftersom jag aldrig tog återställare. Jag var gång på gång efter en fruktansvärd fylla med konsekvenser, beslutsam om att nu skulle jag ta tag i det här med alkoholen. Nästa gång skulle jag skärpa mig. Men som alltid, misslyckades jag. Självförtroendet var i botten. Varför kan inte jag dricka som andra? Ett par ex¬pojkvänner, som jag hade tätt efter varandra, gav mig ultimatum, alkoholen eller dem. Jag lyckades av den anledningen hålla mig nykter i några perioder som jag inte vet hur länge de varade mellan återfallen, eftersom jag i efterhand ljugit och förlängt perioderna så många gånger. När jag var spritfri blev jag deprimerad, sov, tittade på teve, undvek folk och sjukskrev mig.

I ett halvårstid planerade jag självmord i tysthet. Relationen tog slut och jag drack igen. Jag fick ångest som jag tog mig ur med alkohol. Till skillnad från förr fanns nu planen om självmord även i nyktert tillstånd. Mitt mående var nu så långt ned i botten att jag kände att jag bara hade två val. Dö eller göra någonting drastiskt för att hitta ett sätt så att jag vill leva.

Jag tog kontakt med min chef och talade om att jag behövde hjälp. Hon frågade om jag hade problem med alkoholen. Hon hade kännedom om att jag hade varit full när jag skadade mig och hon hade sett hur jag drack på personalfesterna. Hon berättade att hon kände till en öppenvård i ett behandlingshem. Jag kände mig kränkt, men jag sa att jag gör vad som helst. Helt övertygad om att jag inte platsade som alkoholist, gick jag till behandlingshemmet. Jag hade ju inte druckit varje dag. För att vara alkoholist måste man väl dricka varje dag, eller i alla fall i sammanhängande perioder, trodde jag.

På behandlingshemmet fick jag förklarat för mig att det inte är hur många gånger man dricker eller hur ofta, utan hur man dricker. Om man har kontroll eller inte när man dricker. Plötsligt kunde jag erkänna att om det är så, då är jag alkoholist. Fast det erkännandet tog jag i tysthet tillbaka många gånger. Jag skönskrev mig och var under hela behandlingen övertygad om att jag inte var en ”riktig” alkoholist, samtidigt som jag efter två återfall var rädd för att dricka igen. Jag visste att det förr eller senare skulle gå åt skogen. Jag gick på möten. Det var man tvungen till för att få vara kvar i behandlingen. På möten hörde jag folk berätta att de hade hittat en högre kraft. Det lyste ur ögonen på dem. Jag kände mig utanför och arg på samma gång som jag ville ha det som de hade. De såg ut att må så bra. Trots att jag i tidig ålder en gång hade bestämt mig för att någon Gud finns det inte, så bad jag nu enträget. När jag inte ville be, gick ramsan, ”fake it till you make it” i mitt huvud tills att jag tog mig i hampan och bad.

Jag började jobba i stegen efter boken ”Tolv och tolv”, med en sponsor. Jag hittade en form av tro jag kunde ta till mig, inte Gud, men någonting. Ett litet tag var det en vitskimrande mal som satt varje kväll vid min huvudkudde, ett tag var det gemenskapen. En dag fick jag en känsla av att vara omhållen, älskad och trygg. Känslan var så stark att jag började gråta.

Lite tid gick. Trots att jag hade hittat min högre kraft, levde jag på samma sätt som förut, med den enda skillnaden att jag inte drack alkohol. Jag var i en relation som inte hade någon framtid. Relationen tog slut och många skadades på kuppen. Jag fick av välmenande människor (med både kort och lång nykter tid) höra så mycket om mig, till mig, att jag nu inte visste vad som var mitt huvudproblem. Det var kanske inte alkoholen ändå. Nu var jag förvirrad och förtvivlad.

Den nu gamla utnötta tanken om självmord blev aktuell igen. Men jag visste att jag inte skulle våga ta livet av mig nykter och skulle jag dricka, skulle det ses som ett återfall och bli tydligt för de efterlevande. Det kunde jag inte bjuda behandlingshemmet på. Då hade jag ju misslyckats med att hålla mig nykter. Konstigt nog, tog jag inte återfall. Jag började i kognitiv terapi med samma erfarenhet som jag haft med tidigare terapeuter. Jag kunde styra dem dit jag ville. Jag bröt med min sponsor och sökte på alla sorters möten. Ett år gick och jag började i ett 12¬stegsprogram för vuxna barn, där jag kände mig som en varg i fårskocken.

Till slut stötte jag på patrull när jag var på date. Jag försökte förklara för killen anledningen till att jag inte drack med en så snurrig förklaring att han inte förstod och jag inte minns den. Han visade sig vara en nykter alkoholist och ställde mig mot väggen. Han frågade om jag var alkoholist. Jag svarade svävande. ”Om du inte är alkoholist, gå ut och drick då”, sa han. ”Det vågar jag inte.” ”Men gör de 12 stegen i AA då.”

Jag kände mig kränkt, men bestämde mig för att göra stegen i AA. Jag fick tips av killen om ett bra möte, som koncentrerade sig på de tolv stegen efter den i folkmun kallad ”Stora boken” (vars egentliga titel är: ”Anonyma alkoholister”). Till en början var jag inte helt ärlig till anledningen. Visst ville jag hitta en lösning, men jag tänkte också att det kanske kunde bli något med killen. Det blev det inte, vi blev goda vänner istället.

Jag plockade ned ”Stora boken” från bokhyllan. Boken hade jag fått i början av min behandling 1,5 år tidigare och hade då bläddrat i den, men lagt undan den snabbt då jag bara hade sett olikheterna. Nu började jag läsa Bills berättelse med nya ögon och kände överraskat igen mig. Jag gick till det rekommenderade mötet, tog kontakt med den enda kvinnliga sponsorn som räckte upp handen. Hon bodde i en annan stad och när jag önskade mig en sponsor i Stockholm, ledde hon mig till en.

Nu skulle det jobbas och den här gången hela vägen. Om det sedan skulle visa sig vara fel, då kunde jag vända programmet ryggen. Det visade sig vara rätt. Vi kom igång snabbt. Jag lade ned nästan all fri tid på stegarbetet. Jag jagade min sponsor. Det kunde inte gå fort nog, tyckte jag. Fjäll började falla från ögonen. Ärlighet fick en ny mening. Nu började jag äntligen rannsaka mig själv och handla. Att få hjälp av någon som gjort stegen och som klarade av att inte gå med på min självömkan, utan styrde upp enligt Stora boken, var precis det jag behövde. Belöningar som sinnesro och tålamod började infinna sig vartefter jag gjorde stegen.

I dag lever jag i steg 10, 11 0ch 12. Varje dag tar jag kontakt med min högre kraft genom bön och meditation. På morgonen: innan jag planerar dagen. Under dagen: när jag står inför något eller någon jag är rädd för och även efter handlingar jag gjort där jag känner mig osäker om min egen del. På kvällen: Då går jag igenom dagen och ser över mina känslor och mitt agerande. Texten hjälper mig att hålla fokus. Kanske jag kan släppa texten lite mer i framtiden, men än så länge har jag relativt kort tid i programmet (Nykter: 2 år & 7 mån, i programmet: 10 mån). Jag har märkt att börjar jag på kvällen tänka igenom dagen som varit utan Stora bokens hjälp, går jag lätt in i gamla banor; grubblerier och självömkan.

Det kan givetvis hända när som helst under dagen då jag, som jag kallar det i dag; får uppgifter. Uppgifter kan vara som att jag blir arg på en arbetskollega som inte gör det vi kommit överens om, tycker synd om mig för att min pojkvän inte visar mig den uppmärksamhet som jag önskar. Oftast är det inte så stora saker det handlar om. Men inuti kan mina känslor bli stora.

Då är det mitt agerande på mina känslomässiga reaktioner som jag behöver hjälp med. Jag behöver hjälp med att handla ärligt mot mig själv och andra. Lösningen är enkel och fungerar. Jag vänder mig med ens till Gud som jag kallar min högre makt. Det tar olika lång tid att få svar och jag är först inte alltid säker på om det är min egenvilja som talar, men det gör ändå alla uppgifter lättare att hantera. Jag får ett lugn. Allt är i sin ordning. Jag har upptäckt att min egenvilja oftast är den lösning som känns enklast att ta till för stunden när känslorna är heta, men den är inte den enklaste lösningen i det långa loppet.

Även om jag ibland sladdar ner i gamla hjulspår, så kan jag under dagen och till kvällen när jag går igenom mitt handlande, rannsaka mitt agerande. Jag ber Gud om hjälp och det jag upplevt som svårt att hantera diskuterar jag med någon som lever efter programmet. På det viset gräver jag inte ned mig i hjulspåren.

Därefter tar jag itu med situationer där jag handlat egoistiskt. Det kan vara att jag ber om ursäkt. Det kan vara att jag håller tyst och lyssnar i situationer där jag tidigare låtit munnen gå. Det kan vara att när jag står inför en svår och likartad situation som jag tidigare erfaret, handlar annorlunda. Det kan vara att jag säger nej när det är lättast att säga ja och om ett nej är till större hjälp för mig och den andra. Det kan vara att jag säger ja, när jag ser att ett ja hjälper någon annan, där jag tidigare av bekvämlighet dragit mig undan.

I steg 12 har jag hitintills fått flera möjligheter att hjälpa en annan alkoholist, genom vägledning i stegen. Att hela tiden utgå från att hjälpa den andra gör mig gott. Jag ser och lär mig någonting nytt varje gång. Är det så att du skulle vilja ha vägledning, så kan du ta kontakt med mig eller någon annan på Into Actions möte på fredagar. Inom AA finns många sätt att göra ett tolfte steg, koka kaffe, leda ett möte, välkomna nykomlingar. Det fina i kråksången är att när jag hjälper någon utan förväntning på belöning från en annan människa, så belönas jag i mitt hjärta, flummigt, men sant.

Idag lever jag ett liv utan längtan efter alkohol och med en lust till att leva. Med arbetet kommer sidovinster som att det för mig är helt ok att inte alla tycker om mig i dag. Förr ville jag att alla skulle tycka om mig även de jag inte gillade. Det är säkert grundat i att jag blev mobbad i tio års tid från att jag var fem år gammal. Men jag är i dag övertygad om att trots hur din historia ser ut, kan du finna sinnesro om du är villig nog. Att jag kunde må så bra som jag gör idag trodde jag inte var möjligt innan jag började leva efter stegen och fick kontakt med min högre kraft. Jag trodde att det var min personlighet att i huvudsak må dåligt. Nu vet jag att det inte är så.

Yvonne S
Into Action Sthlm