Tänk dig att vi driver varsin snabbmatsrestaurang med ett känt och världsberömt namn. Vi måste följa exakt samma recept så att gästerna garanteras exakt likadana hamburgare, oavsett vilken restaurang de går till. Om jag börjar tolka recepten efter eget huvud, så får jag plocka ned den välkända skylten. Det är ju varumärkets hamburgare gästerna vill ha, inte mina versioner av dem. Allt detta är ganska självklart. Varför är det då inte lika självklart att vi i våra AA-grupper använder ett och samma recept för tillfrisknande, så att alla alkoholister blir erbjudna en och samma lösning – oavsett vilken AA-grupp de går till?

När vi är nykomlingar, så hälsar mötesledaren i regel oss välkomna genom högläsning av inledningen till kapitlet ”Hur det fungerar” från vår grundtext Anonyma Alkoholister.

Vi lyssnar och informeras på några minuter om följande:

• Gruppens medlemmar har sällan sett en människa misslyckas tillfriskna från sin alkoholism. Det krävs dock att vi utan förbehåll är beredda att följa AA:s enkla program.
• Om vi vill ha vad medlemmarna i gruppen har, så krävs att vi skall vara villiga att göra allt för att uppnå det.
• Utan hjälp blir alkoholen oss övermäktig, men det finns en som har all makt – denne ende är Gud. Vi uppmanas av mötesledaren att finna Gud – och göra det nu!
• Gruppens medlemmar har tagit steg, vilka de föreslår som ett program för tillfrisknande.

Vi får därefter en kort redogörelse av hur medlemmarna har gjort för att ta sina steg. Sedan förklaras tre grundidéer, och ännu en gång betonas att vi bör söka Gud.

Nå, får vi intrycket att gruppens medlemmar försöker leva enligt de principer vi hört? Ingen sades helt kunna förväntas följa dem, de är inga helgon. Men vad är det dom har? Det där som vi också kan få, om vi är villiga att göra allt för att uppnå det?

De är förstås nyktra. Ingen av dem dricker. Några har inte druckit på flera år. Vi hade själva försökt sluta, men aldrig lyckats. Vi vill veta hur de bär sig åt i AA för att få en meningsfull och lång nykterhet. Vad är hemligheten?

Risken är stor att vi inte får något svar. Risken är nämligen stor att vi hamnat i en AA-grupp där AA:s principer och program endast är närvarande i form av högläsning och väggdekorationer.

Medlemmarna presenterar sig som alkoholister som en dag i taget är nyktra för sin egen skull. De talar sedan om hur hårt de tidigare har supit, såvida de inte talar om sina nuvarande, privata problem. Och dricka kan vi ju. Och problem har vi så det räcker.

Vi försöker finna en strimma hopp, men förgäves. Ingen förklarar ens vad ordet ”tillfriskna” innebär, trots att det användes tre gånger under högläsningen. Det enda råd vi får, är att vi skall fortsätta komma tillbaka på fler möten och fortsätta kämpa – en dag i taget. Och kämpa har vi fått nog av. AA var vårt sista halmstrå, och det visar sig vara – ja, vad farao är det?

De AA-medlemmar vi just träffat, ville naturligtvis hjälpa oss. AA-medlemmar har som regel ett gott hjärta. De är nyktra, skötsamma och hjälpsamma. Men de är helt oförmögna att förklara vad AA egentligen handlar om, eftersom de själva inte helhjärtat har kunnat, eller haft viljan, att följa AA:s enkla program. De har inget budskap att föra vidare.

Som mötesledaren läste för oss: ”Det finns sådana olyckliga människor. Det är inte deras fel, det tycks vara medfött. De är av naturen oförmögna att förstå och utveckla ett levnadssätt som kräver omutlig ärlighet.”

Våra grundare kallade sådana alkoholister för olyckliga – de skulle ju sannolikt dö av alkoholism. Men vad hade våra grundare kallat en hel grupp Anonyma Alkoholister som varken vill eller tycks kunna? Hade de överhuvudtaget kallat den för en AA-grupp?

De hade nog använt en mindre hedersam benämning. ”En samling självupptagna individualister” ligger nära till hands, en träffande beskrivning av oss alkoholister som används i Tolv Steg och Tolv Traditioner (s 128).

På sidan 85 i vår grundtext Anonyma Alkoholister anges just självupptagenhet – själviskhet och självcentrering – som roten till våra problem; vad som har bäddat för vår alkoholism och vad som står i vägen för vårt tillfrisknande. På nästa sida får vi veta:

”…alkoholisten är ett extremt exempel på skenande egenvilja, även om han inte inser det själv. Framför allt måste vi alkoholister bli kvitt denna vår själviskhet. Vi måste – annars tar den död på oss! Gud gör det möjligt.” … ”Inte heller kunde vi minska vår självcentrering så värst mycket genom att vilja och försöka av egen kraft. Vi var tvungna att få Guds hjälp.”

Föga anade våra grundare att själviskhet inte bara var livsfarlig för oss alkoholister, utan att den en dag skulle hota ta död på hela AA – för vad kommer att finnas kvar av AA i morgon om ingen tillfrisknar i AA idag?

Det är sorgligt att AA-grupper på grund av kollektiv egoism bryter sig loss från de andliga principer som är vår gemenskaps grundstenar. Det är samtidigt ironiskt. Problemet – och lösningen på det – är ju en central del av det program som varje AA-grupp har som främsta syfte att föra vidare!

Gruppsamvetet har i en sådan grupp blivit det samlade egensinnet. Gruppen hävdar att den är traditionsenlig, men tolkar traditionerna så att de passar gruppens medlemmar. De skapar sina egna principer.

Den tredje traditionen, att det enda villkoret för medlemskap i AA är en önskan att sluta dricka, blir en regel för själva verksamheten. Det enda man då behöver göra i AA, är att hålla sig nykter.

Den tolfte traditionen om anonymitet tolkas som ett skydd av medlemmarnas identitet. Och visst är det en trygghet för många nya medlemmar att vara anonyma. Men tanken med traditionen är inte att skydda individerna, utan att skydda gemenskapen från individerna. Att vi inte ska frestas anpassa AA efter oss, utan att vi ska vara ödmjuka nog att låta oss anpassas efter AA. Våra grundares avsikt går inte att missförstå: ”Anonymitetens djupaste andliga innebörd är uppoffring”. (Tolv Steg och Tolv Traditioner, s 160.)

Den tradition som uppskattas mest i sådana här grupper, är den fjärde om självständighet och självstyre. Gruppegensinnet tolkar rätten att sköta sina egna affärer som den självklara rätten att skapa sitt eget AA. Gruppen blir sitt eget AA, inte en grupp inom AA.

Resultatet blir ett mycket otydligt AA. Medlemmarna själva vet till slut inte vad gruppen står för, förutom att den representerar deras önskan att sluta dricka. Deras budskap till nykomlingen saknar därför djup och tyngd, något som enligt ”vår” doktor Silkworth krävs för att fånga en annan alkoholists intresse. (Anonyma Alkoholister, s 26.)

Moderna efterträdare till Dr Silkworth hyllar AA:s tolvstegsprogram som den effektivaste metod som finns mot alkoholism. Vårt program är alltså bevisat effektivt. Andra tror på det. Men vår gemenskap har blivit pinsamt ineffektiv, eftersom vi själva inte längre tror på vårt eget program. Allt färre finner en varaktig lösning på sitt alkoholproblem i AA. I USA talas det om att endast fem procent av dem som kommer till AA är kvar i AA efter ett år.

Även om vi i Sverige skulle vara tre, fyra eller fem gånger effektivare än i USA, så hävdar jag likväl: Alltför få av AA:s nuvarande medlemmar praktiserar AA:s tolv steg. Och det vi inte själva praktiserar, kan vi omöjligt lära ut till andra. Om AA:s fundamentala principer om tillfrisknande istället gällde i samtliga AA-grupper, så skulle alkoholister som söker hjälp hos oss inte riskera att mötas av osäkerhet och oklarheter.

På samma sätt som i exemplet med snabbmaten, så skulle varumärket ”AA” fungera som en garanti för att samtliga AA-grupper erbjöd sina besökare exakt samma sak, i vårt fall det tolvstegsprogram som är grunden för vår existens. ”AA” skulle inte bara uppfattas som en förkortning av Anonyma Alkoholister; det skulle verkligen betyda något.

Nykomlingen skulle snabbt bli insatt i AA:s definition av alkoholism, vad det innebär att vara alkoholist och därefter kunna ta ställning till den lösning vi har att erbjuda. Nykomlingen skulle förstå att hon eller han kan tillfriskna och att det inte behöver ta särskilt lång tid för detta mirakel att inträffa.

Våra nya medlemmar skulle tidigt inse att det inte är de AA-möten vi går på som löser våra problem, utan de steg vi tar i AA:s program.

De grupper som så uttalat inte vill befatta sig med AA:s lösning skulle göra de lidande alkoholisterna och AA en tjänst om de bröt sig ur vår gemenskap helt och hållet. Plockade ner AA:s affischer och fortsatte sina samtalsmöten under annat namn. De anser sig ju inte behöva AA, och AA klarar sig definitivt bättre utan dem.

Min avsikt med detta inlägg är inte att såra någon. Men alltför många i vår gemenskap mår så dåligt att de till slut lämnar den, många med mer förtvivlan än de hade när de kom.

Om du själv känner igen dig och upplever att ditt AA-medlemskap ännu inte har medfört någon annan förändring av ditt liv än att du avstår från alkohol en dag i taget, så ge för allt i världen inte upp.

Lösningen på dina problem finns i vår grundtext Anonyma Alkoholister (Stora Boken). Den har funnits där sedan 1939. Vad som beskrivs på sidorna 104 och 105 upplevs lika intensivt av oss som har tillfrisknat idag som av dem som tillfrisknade då. Det är sådana, högst konkreta och för både dig och din omgivning uppenbara förändringar, som även ditt AA-medlemskap kan – och borde – leda till.

Om du däremot har varit med ett tag i gemenskapen, men är övertygad om att AA:s program inte är någonting för just dig, så har du förstås all rätt i världen att hålla fast vid din övertygelse. Men, snälla, behåll den för dig själv.

Inse följande: Andra alkoholister uppfattar dig som en aktiv och rutinerad medlem av AA. Du representerar, vare sig du vill det eller inte, Anonyma Alkoholister. Och ditt medlemskap i AA ger dig ingen som helst rätt att oemotsagd förkunna din ovilja att följa vårt program inför andra, allra minst inför en nykomling.

Ditt bittra budskap om att till varje pris låta bli att dricka en dag i taget har varken djup eller tyngd. Det är inte ens ett budskap. Det är rent nonsens, och det kan vara direkt livsfarligt för en annan alkoholist.

Alkoholister som går med i AA har rätt till något betydligt bättre än din ”lösning”. De har rätt till ett nytt liv. De har rätt att dela glädjen i en gemensam lösning – AA:s lösning.

Ju fler vi erbjuder den lösningen idag, desto större är utsikterna att nästa generation alkoholister har ett friskt och vitalt AA att gå till. Ett AA där vårt program och våra principer inte bara sitter på väggarna, utan där nykomlingarna möts av livs levande bevis på att vi har en lösning som faktiskt fungerar.

Och när de i en sådan AA-grupp hälsar nya medlemmar välkomna genom att läsa ”Hur det fungerar”, så kommer det inte att råda några som helst tvivel hos någon som lyssnar:

Vartenda ord som sägs är sant!

Jan-Erik L
AA Into Action Borås

Kommentera gärna! Skriv till janerik@aaintoaction.se